Idag har äntligen väderleksrapporten visat sig på gott humör. Den globala uppvärmningen syns även här genom att det egentligen brukar vara ganska varmt vid årets tidpunkt men hela förra veckan gick vi omkring och frös. Sen i helgen har det blivit varmare och varmare och resten av veckan lovar gudarna klänningväder :)
Helgen blev en superb en, med bestigning (läs linbana) av taffelberget, där lunchen intogs på toppen. Sedan en privat rundvandring med min vän Christopher i Kapstaden som jag lärde känna i Thailand för fyra år sen.
Tidigt på söndags morgon drog åter igen svennisarna och en sydafrikan minibussen till Hermanus för att spana efter valar. Regnet dånade utanför fönstret när jag vaknade men väl på plats sprack molnen upp och solen glimtade fram. Cirka 9 valar kanske simmade förbi och visade att även de kan stå på händer på havets botten medans fenan svajade i det blå. Dagens lunch serverades uppe i bergen på en av de tjusigaste vingårdarna (enligt mig), där vyn från varje toalettstol ledde rakt ut mot vinrankorna i dalen. Sådant uppskattas:)
Igår var det arbetsdag igen och townshipen stod åter på schemat. Kayamandis egna spelivink guidade mig och Marie runt, med hatt på huvudet och rödgul käpp i näven medans han berättade om sin hemtrakt och svarade ärligt på våra frågor.
Med ett försök till att samla på oss ytterligare lite material satt vi idag på universitetets bibliotek men med en kraschad server gick det inge vidare att leta efter böcker i alla de tusen bokhyllorna. Med några få kopierade papper därifrån återgick vi till att göra det de flesta gör bäst här, prova vin! Lunchen blev på ett sylt och kryddställe uppe i bergen och sedan köptes det vin på diverse vingårdar.
Varje kväll äter vi för det mesta middag med mamma och pappa där vin nog har intagits varje dag sen vi kom hit. Idag ska vi äta libanesiskt. Blir nog öl till det!
KRAM
tisdag 15 november 2011
fredag 11 november 2011
Kontrast
Idag har varit en konstig dag fast ändå helt normal, på sydafrikanskt vis.
Det som är svårt här är att det inte är riktigt säkert att ta alla olika transportmedel som tåg och bussar, vilket har försvårat arbetet en del i och med att vi bor i Stellenbosch, utanför Kapstaden. Eftersom man är ny i landet och inte riktigt vet vad som är säkert och inte blir orden från lokalborna allt starkare. Det jobbiga är att alla säger olika saker, förutom på nätterna, då är det inga andra transportmedel än egen bil som gäller. Jag trodde det skulle bli hyfsat enkelt att möta upp de redan inbokade turguiderna men de visade sig vara svårare att få tag på än townshipens egna lokalbor. Tack vare min ingifta släkting har jag blivit körd till många olika ställen och fått kontakt med människor jag inte hade kunnat få tag på egen hand.
Dagen idag började med att jag blev upphämtad och vi körde till Sydafrikas vinmanager. Han har själv växt upp i Soweto som är hjärtat av alla townships i Sydafrika. Han och min släkting hade sen ett möte med en kille från ett litet afrikanskt land nära Ghana (nått svåruttalat land). I Kapstaden befann sig mötet inne i lyxhotellets lounge där kristallkronor hängde i varje hörn. Jag fick sitta med och observera i en mjuk piedestalstol, sippandes på lite vatten, medans de talade business.
Därefter kördes det mot Guguleto. En township där både riktiga hus och skjul finns. Vi åkte till en restaurang som har blivit väldigt populär bland både turister och lokalbor. Här valdes först köttet ut som sedan skickades till grillen. 20 minuter senare satt vi under det stora festtältet och åt ett väldigt gott kött med händerna i en livfull miljö med mycket musik, prat och skratt.
Bilen kördes sen till Kayamandi, townshipen som hör till Stellenbosch, där vi sprang på en lokalbo som även har guidade turer dit. Telefonnumret nerskrivet och förhoppningsvis en längre intervju nästa vecka.
Så från lyxhotell till skjul är hjärnan på kokningsgränsen.. Får se vad som händer imorgon.
Det som är svårt här är att det inte är riktigt säkert att ta alla olika transportmedel som tåg och bussar, vilket har försvårat arbetet en del i och med att vi bor i Stellenbosch, utanför Kapstaden. Eftersom man är ny i landet och inte riktigt vet vad som är säkert och inte blir orden från lokalborna allt starkare. Det jobbiga är att alla säger olika saker, förutom på nätterna, då är det inga andra transportmedel än egen bil som gäller. Jag trodde det skulle bli hyfsat enkelt att möta upp de redan inbokade turguiderna men de visade sig vara svårare att få tag på än townshipens egna lokalbor. Tack vare min ingifta släkting har jag blivit körd till många olika ställen och fått kontakt med människor jag inte hade kunnat få tag på egen hand.
Dagen idag började med att jag blev upphämtad och vi körde till Sydafrikas vinmanager. Han har själv växt upp i Soweto som är hjärtat av alla townships i Sydafrika. Han och min släkting hade sen ett möte med en kille från ett litet afrikanskt land nära Ghana (nått svåruttalat land). I Kapstaden befann sig mötet inne i lyxhotellets lounge där kristallkronor hängde i varje hörn. Jag fick sitta med och observera i en mjuk piedestalstol, sippandes på lite vatten, medans de talade business.
Därefter kördes det mot Guguleto. En township där både riktiga hus och skjul finns. Vi åkte till en restaurang som har blivit väldigt populär bland både turister och lokalbor. Här valdes först köttet ut som sedan skickades till grillen. 20 minuter senare satt vi under det stora festtältet och åt ett väldigt gott kött med händerna i en livfull miljö med mycket musik, prat och skratt.
Bilen kördes sen till Kayamandi, townshipen som hör till Stellenbosch, där vi sprang på en lokalbo som även har guidade turer dit. Telefonnumret nerskrivet och förhoppningsvis en längre intervju nästa vecka.
Så från lyxhotell till skjul är hjärnan på kokningsgränsen.. Får se vad som händer imorgon.
torsdag 10 november 2011
2 weeks is not enough
Redan från flygplatsen på väg till vindistriktet Stellenbosch möttes synen av townships. Plåtskjul följt av färglada stenhus till skjul igen breder ut sig längs vägarna.
Än så länge har väl det mesta inte riktigt gått vår väg men vi kämpar på och allt är bra.
På flygplatsen möttes vi (jag, mamma, pappa och Marie) av glada släktingar. Eftersom ankomsten var ganska sen blev det som förfärat och hostelet hade glömt av oss och stängt. Natten fick sovas på släktingarnas soffa.
Dagen efter spenderades genom att vänta på ett samtal som aldrig kom och intervjun flyttades upp till nästa vecka. Däremot visade sig Stellenbosch från sin rätta sida med sol och värme. På kvällen blev det välkomst braii med mycket mat och goda viner hemma hos släkten.
Tisdag klämde sig tio personer inklusive en 7 månaders bebis och 4 årig pojke in i en minibuss och körde hela vägen till Afrikas ende. På vägen skymtades strutsar, antiloper, babianer, sälar och pingviner. Väl på Cape Point var sikten lika bra som ett dåligt dyk. Bara för ATT åktes linbanan upp och Afrikas udde bjöd på blåst, regn och vit dimma. Den fantastiska vyn av jordens ende fick simuleras i våra egna hjärnor. Nedanför berget och så långt ögat kunde nå var det vitt..inte visste jag att Antarktis låg så nära Afrika, tyckte väl jag kunde skymta några pingviner långt där borta…eller va de fåglar?
Ett nytt försök till intervju gjordes och denna gång var mötet med en person i Kapstadens äldsta township, Langa. Efter många om och men plus lite varningar här och var, var tanken att ta det helt inte säkra tåget till Kapstaden och sedan vidare med taxi till Langa. Med lite försenade steg sprangs det bort mot stationen, ungefär som i en mexikansk actionrulle, där två personer springer efter ett gammalt skrangligt godståg med öppna portar, där illegala flyktingar ligger gömda. De två personerna hinner precis springa ifatt det rullande tåget och häva sig upp för att sen bli avkastade av de illegala flyktingarna. Ungefär så var det. Förutom att det inte var ett godståg med varken portar eller flyktingar utan ett vanligt transporttåg. Visserligen var det skrangligt och gult kan tilläggas. Inte heller hanns tåget ifatt och blev avkastade utan med en smaklös och slemmig paj halvt nertryckt i strupen flåsades vi över sista övergångsstället och in på stationen när pipan blåstes och tåget rullades iväg. .behöver kanske inte säga att även denna intervju flyttades till nästa vecka, men tur kanske var de..
Även denna dag blev till slut också bra och en intervju med en mycket upptagen manager för hela Sydafrikas viner hanns med, plus lovord att han ska ta med mig till en kontakt i en township. Efter detta besök upplevdes även Stellenboschs egna township från bilrutan som ligger cirka 2 kilometer från det rika och välsoppade gatorna i Stellenboschs centrum.
Det är en komplicerad värld, kontrasternas land och en avancerad studie som kräver eftertanke, hjärta, öppenhet, positivism med mera. Fortsättning följer..
Ikväll blir det tillbaks till att vara turist och avnjuta en middag på en av Stellenboschs alla vingårdar
Än så länge har väl det mesta inte riktigt gått vår väg men vi kämpar på och allt är bra.
På flygplatsen möttes vi (jag, mamma, pappa och Marie) av glada släktingar. Eftersom ankomsten var ganska sen blev det som förfärat och hostelet hade glömt av oss och stängt. Natten fick sovas på släktingarnas soffa.
Dagen efter spenderades genom att vänta på ett samtal som aldrig kom och intervjun flyttades upp till nästa vecka. Däremot visade sig Stellenbosch från sin rätta sida med sol och värme. På kvällen blev det välkomst braii med mycket mat och goda viner hemma hos släkten.
Tisdag klämde sig tio personer inklusive en 7 månaders bebis och 4 årig pojke in i en minibuss och körde hela vägen till Afrikas ende. På vägen skymtades strutsar, antiloper, babianer, sälar och pingviner. Väl på Cape Point var sikten lika bra som ett dåligt dyk. Bara för ATT åktes linbanan upp och Afrikas udde bjöd på blåst, regn och vit dimma. Den fantastiska vyn av jordens ende fick simuleras i våra egna hjärnor. Nedanför berget och så långt ögat kunde nå var det vitt..inte visste jag att Antarktis låg så nära Afrika, tyckte väl jag kunde skymta några pingviner långt där borta…eller va de fåglar?
Ett nytt försök till intervju gjordes och denna gång var mötet med en person i Kapstadens äldsta township, Langa. Efter många om och men plus lite varningar här och var, var tanken att ta det helt inte säkra tåget till Kapstaden och sedan vidare med taxi till Langa. Med lite försenade steg sprangs det bort mot stationen, ungefär som i en mexikansk actionrulle, där två personer springer efter ett gammalt skrangligt godståg med öppna portar, där illegala flyktingar ligger gömda. De två personerna hinner precis springa ifatt det rullande tåget och häva sig upp för att sen bli avkastade av de illegala flyktingarna. Ungefär så var det. Förutom att det inte var ett godståg med varken portar eller flyktingar utan ett vanligt transporttåg. Visserligen var det skrangligt och gult kan tilläggas. Inte heller hanns tåget ifatt och blev avkastade utan med en smaklös och slemmig paj halvt nertryckt i strupen flåsades vi över sista övergångsstället och in på stationen när pipan blåstes och tåget rullades iväg. .behöver kanske inte säga att även denna intervju flyttades till nästa vecka, men tur kanske var de..
Även denna dag blev till slut också bra och en intervju med en mycket upptagen manager för hela Sydafrikas viner hanns med, plus lovord att han ska ta med mig till en kontakt i en township. Efter detta besök upplevdes även Stellenboschs egna township från bilrutan som ligger cirka 2 kilometer från det rika och välsoppade gatorna i Stellenboschs centrum.
Det är en komplicerad värld, kontrasternas land och en avancerad studie som kräver eftertanke, hjärta, öppenhet, positivism med mera. Fortsättning följer..
Ikväll blir det tillbaks till att vara turist och avnjuta en middag på en av Stellenboschs alla vingårdar
fredag 28 oktober 2011
Det här med att packa…
Förr skrev jag alltid långa listor med verkligen allt om skulle med. Men ju fler resor de blev ju kortare och mindre blev listorna. Nu sitter jag i soffan med ett glas Martini och funderar på om det finns nått mer som ska ner i väskan. Det slängs i så fall i imorn bitti innan tåget går. Min nya strategi istället för listor är att jag går runt i lägenheten och plockar det jag ser. Det ska me, och de, och de, och just de den me.. Strukturen har sedan länge tappats bort någonstans på andra sidan jorden. Så länge passet och visakortet kommer med så är jag nöjd! Föräldrarna har ju koll på biljetterna denna gång.
Peppen är total och jag undrar om man får vara så glad och lugn under kandidatuppsatsskrivande? (fråga mig runt jul om jag känner samma sak) 3 intervjuer är inbokade än så länge och det känns som att resan kommer bli väldigt lärorik, intressant, svår, underbar och väldigt rolig.
Två väskor är packade, den ena för Göteborg, som tåget imorn kommer tuffa till, och den andra till Sydafrika nästa söndag.
Nu blir det mat på puben för mer ressnack med Marie och sista kvällen i Kalmar
…just de måste ju vattna blommorna, stackarna ska få va utan i 3 veckor..
Peppen är total och jag undrar om man får vara så glad och lugn under kandidatuppsatsskrivande? (fråga mig runt jul om jag känner samma sak) 3 intervjuer är inbokade än så länge och det känns som att resan kommer bli väldigt lärorik, intressant, svår, underbar och väldigt rolig.
Två väskor är packade, den ena för Göteborg, som tåget imorn kommer tuffa till, och den andra till Sydafrika nästa söndag.
Nu blir det mat på puben för mer ressnack med Marie och sista kvällen i Kalmar
…just de måste ju vattna blommorna, stackarna ska få va utan i 3 veckor..
söndag 25 september 2011
Ny resa
Resan till Sydafrika är nu bokad och jag ska bara ta tag i mig själv och börja planera för allt som ska fixas, men det lämnar jag till nästa vecka.
Stellenbosch, utanför Kapstaden ska jag till för min fältstudie och denna gången får jag mamma och pappa med mig som ressällskap.
Bilder från nätet
Stellenbosch, utanför Kapstaden ska jag till för min fältstudie och denna gången får jag mamma och pappa med mig som ressällskap.
Bilder från nätet
fredag 23 september 2011
Hur många gånger...
Jag skulle kunna berätta om hur vågorna glänste i det turkosa vattnet från den varma solen, hur mjukt sanden formade sig under fötterna eller hur god tapasen och sangrian var. Jag skulle också kunna berätta hur ensamt det är att vara på charter själv (även om så kanske inte var fallet) eller vad jag tycker om alla all inklusive hotellen eller restaurangerna som har samma rätter med pepparkorn som fastnar i tänderna.
Men det känns inte riktigt tid eller intresse för det så istället vill jag lägga in några tankar som Sebastian Näslund skrev om i Ensam med havet.
”Det är som att kasta en tärning, och sedan så börjar det, du vet aldrig var du hamnar, eller vad som händer, eller vem du möter. Men du måste satsa och sedan kasta tärningen – vara beredd på att förlora något. Inga drömmar uppfylls utan att man försakar något. Jag vill inte vara rädd. Varken för havet, för ensamheten, eller för något. Jag vill vara styrd av lust, av längtan – inte av rädslor – därför måste jag konfrontera – konfrontera allt det jag är rädd för. Jag tror – att om jag förstått – fullständigt greppat hur stor Atlanten är – från en kontinent till den andra – så skulle jag aldrig gett mig av. Men det är nog så, att jag ännu inte fattat hur väldig Atlanten är – jag menar, hur skulle jag någonsin ha kunnat ge mig av om jag vetat detta, och om jag vetat hur svårt det var att bygga en båt så hade jag inte ens börjat. Jag tror att jag helt enkelt inte är medveten om mina begränsningar.”
”Varför måste ordet ”hem” ha en bismak av misslyckande. Är det inte dit vi alla vill – hem? När jag säger ordet hem har det alltid varit tomt inom mig. Inga bilder. Inga minnen. Jag avundas dem som varje sommar återvände till samma sommarställe. År efter år hittar tillbaka till samma koja, sten och bäck och finner dem mindre storslagna för varje år, men lika kära att återse. För mig har hem alltid istället handlat om drömmar om en känsla – en känsla av att höra till. Jag vet egentligen inte till vad och till dess får jag lita till mig själv. Helt enkelt vara mig själv nog.”
”Det har varit skönt att kunna känna igen folk i den lilla byn och att bli igenkänd. Det är också skönt att ha en båt som jag vågar lämna. Arrandir är orkansäker, inbrottssäker och inte särskilt intressant att stjäla. Jag har tryggt kunnat ge mig av med en liten ryggsäck in i landet. Jag trivs här och jag inser att jag inte behöver ge mig av om jag inte vill. Friheten är lite förvirrande och det är svårt att bestämma sig. Ett val utesluter så många möjliga framtider som jag inte vet något om. Känslan av att jag skulle kunna bo här tilltalar mig, men skrämmer mig samtidigt. Lättast är alltid att ge sig av. Någonstans i framtiden väntar något annat på mig. När jag ser det så kommer jag känna igen det. Ju mer jag prövar mig själv mot världen, ju tydligare jag blir för mig själv, desto lättar blir mina val. När man väl bestämt sig, så är resten lätt! …Världen tillhör mig – men ändå, innerst inne längtar en del av mig efter att stöta på något eller någon som kan få mig att stanna. En känsla som det inte går att segla ifrån.”
Men det känns inte riktigt tid eller intresse för det så istället vill jag lägga in några tankar som Sebastian Näslund skrev om i Ensam med havet.
”Det är som att kasta en tärning, och sedan så börjar det, du vet aldrig var du hamnar, eller vad som händer, eller vem du möter. Men du måste satsa och sedan kasta tärningen – vara beredd på att förlora något. Inga drömmar uppfylls utan att man försakar något. Jag vill inte vara rädd. Varken för havet, för ensamheten, eller för något. Jag vill vara styrd av lust, av längtan – inte av rädslor – därför måste jag konfrontera – konfrontera allt det jag är rädd för. Jag tror – att om jag förstått – fullständigt greppat hur stor Atlanten är – från en kontinent till den andra – så skulle jag aldrig gett mig av. Men det är nog så, att jag ännu inte fattat hur väldig Atlanten är – jag menar, hur skulle jag någonsin ha kunnat ge mig av om jag vetat detta, och om jag vetat hur svårt det var att bygga en båt så hade jag inte ens börjat. Jag tror att jag helt enkelt inte är medveten om mina begränsningar.”
”Varför måste ordet ”hem” ha en bismak av misslyckande. Är det inte dit vi alla vill – hem? När jag säger ordet hem har det alltid varit tomt inom mig. Inga bilder. Inga minnen. Jag avundas dem som varje sommar återvände till samma sommarställe. År efter år hittar tillbaka till samma koja, sten och bäck och finner dem mindre storslagna för varje år, men lika kära att återse. För mig har hem alltid istället handlat om drömmar om en känsla – en känsla av att höra till. Jag vet egentligen inte till vad och till dess får jag lita till mig själv. Helt enkelt vara mig själv nog.”
”Det har varit skönt att kunna känna igen folk i den lilla byn och att bli igenkänd. Det är också skönt att ha en båt som jag vågar lämna. Arrandir är orkansäker, inbrottssäker och inte särskilt intressant att stjäla. Jag har tryggt kunnat ge mig av med en liten ryggsäck in i landet. Jag trivs här och jag inser att jag inte behöver ge mig av om jag inte vill. Friheten är lite förvirrande och det är svårt att bestämma sig. Ett val utesluter så många möjliga framtider som jag inte vet något om. Känslan av att jag skulle kunna bo här tilltalar mig, men skrämmer mig samtidigt. Lättast är alltid att ge sig av. Någonstans i framtiden väntar något annat på mig. När jag ser det så kommer jag känna igen det. Ju mer jag prövar mig själv mot världen, ju tydligare jag blir för mig själv, desto lättar blir mina val. När man väl bestämt sig, så är resten lätt! …Världen tillhör mig – men ändå, innerst inne längtar en del av mig efter att stöta på något eller någon som kan få mig att stanna. En känsla som det inte går att segla ifrån.”
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)